KNUTBYFLICKAN
Visst kändes det lite märkligt att börja skriva sin egen självbiografi redan vid 21 års ålder. Men jag hade varit med om så mycket och bar på så många tankar och känslor som jag behövde bli av med - och samtidigt var jag på ett paradoxalt sätt rädd att min historia skulle glömmas bort. Om inte jag arbetade aktivt för att minnas den, vem skulle då göra det?
Jag kom fram till att jag inte hade någon tid att förlora och påbörjade genast arbetet med att skriva ner min historia.
När allt var klart ville jag bara dra ett streck över alla smärtsamma minnen, glömma och gå vidare. Jag träffade kort därefter min nuvarande sambo och började bygga upp ett nytt liv tillsammans med honom.
Men ett par år senare drog rättegången mot pastorerna igång och jag insåg att jag inte kunde fly från mitt förflutna. Min historia skulle alltid vara en del av mig, och jag ville inte längre leva i en lögn. För att bli helt fri behövde jag sluta skämmas över min historia och äga den.
FRÅGORNA SOM MÅSTE STÄLLAS
Knutbydramat är ett stort pussel, där varje enskild person har en egen bit att lägga till den stora bilden. Min bok var min pusselbit. En liten bild av att vara barn i den skeva värld som skapats av de vuxna.
Men någonstans blev det tydligt för mig att en viktig bit saknades för att jag skulle kunna få svar på mina frågor: Mammas.
Hur kunde hon lämna mig ifrån sig?
Såg hon inte att jag for illa?
Hur kunde hon låta sig luras?
När vi började spela in det här samtalet var det inte säkert vilka som skulle få lyssna på det. Jag vet att mamma är rädd för vad du som lyssnar ska tycka och tänka. Men jag vet också att hon är modig som vågar berätta om det allra hemskaste, i hopp om att det ska hjälpa någon annan. Hjälpa mig.
Det här är ett samtal som tagit lång tid att spela in. Vi har skrattat och gråtit. Nu lägger vi nästa pusselbit. Det här är frågorna som måste ställas.